jag är så bra på att exploatera min egen sorg.
tänkte på när man var liten, hur stort allt var.
en dunge var en hel skog med diverse skatter och monster,
och en tågstation bort var man vilse.
när man blev fjorton var staden ganska stor men inte lika skrämmande.
nu känns världen ganska stor, men inte bortom räckhåll.
jag tänkte att om vi inte håller på och dö det första vi gör i livet, om vi kunde leva i sådär några miljoner år, då, då kanske vi faktiskt skulle växa i och känna oss hemma i universum.
tankar
Postat av: Anonym
Kram kram!
Trackback
